2006 älskade jag en kille för första gången. Han dumpade mig när Vi, trodde jag i alla fall, var som mest kära. Jag fick känna hur ett krossat hjärta kändes för första gången. Som en hammare slår sönder ett pariserhjul av porslin i tiotusentals bitar. Tanken att få ihop det och fylla det med samma glädje och hopp, det kändes... hopplöst. Jag visste inget annat än att bara börja sörja. Drömmarna som hittills varit vi, blev bara jag. Han hade inte dött, utan det var värre än så. Han vill inte vara del av mitt liv. Han ville leva vidare, utan mig. Jag åkte till New York för första gången. Blickade upp på skyskraporna med tom blick. Grät mig till sömns i Stefans säng varje kväll och lyssnade på den här låten hela tiden. Mina vänner försökte förgäves trösta mig. Det var ganska tragikomiskt och jag kan, tack och lov, le när jag tänker tillbaka på hur jag verkligen geggade ner mig i sorgen hundra procent. Jag skrikgråter med en kudde för ansiktet i Stefans säng. Stefan skakar på huvudet och ser uppriktigt orolig ut. Ellinor, som alltid är härlig rakt, tar kudden från mig, tar tag i mina axlar och ser mig i ögonen medan jag snor/gråt/skriker ut min sorg. Elli: Elaine, du kommer träffa någon annan. Jag: MEN DET vill jag inteeeeh he he (hulkgråt). Elli: Du kommer komma över honom. Jag argt: Jamen hur fan kan det hjälpa mig NU?!?!?! Elli: Nej, det kanske inte hjälper dig nu. Men det är väl i alla fall en tröst att veta att när du har kommit över honom så kommer du inte ångra att du har kommit över honom. Jag tänker efter en stund, men envisas med: JO! Jag kommer ÅNGRA att jag kom över honom för jag ääääskar honom! Då började både Stefan och Elli skratta kärleksfullt och jag fick tillbaka min kudde att skrik/gråt/snorgråta i. Två år gick. Jag kom över honom och tänk, jag ångrar mig inte. :) 2008 var en annan historia - panikåret. Fortsättning följer...
