Först och främst, tack. Tack för alla era kommentarer. Jag satt och läste igenom varenda en i går medan tårarna trillade ner. Jag trodde jag skulle vara en som höll mig undan, men jag är öppen med att jag är tacksam för stödet. Allt stöd och jag har fått mycket. Sms är fint, men när någon av mina närmsta har ringt så är det helt ovärderligt. Jag trodde inte det förut, för jag var inte den som ringde. Att ha en röst på andra sidan luren när man gråter är guld. Jag är den som brukar skicka sms när någon är ledsen, från och med nu ska jag ringa. För även om personen inte svarar som värmer det någonstans att jag försökt att ringa. Idag vaknade jag och grät. Jag ringde upp farfars dam Inger, som jag parade ihop honom med för fyra år sedan. Jag frågade om jag fick komma över och det fick jag. Jag gick och handlade en julblomma och en chokladask, för det hade farfar gjort om han levde. Sen knackade jag på hos Inger som öppnade dörren och fick se mig storböla. Hon höll om mig länge och sa "lilla gumman min". Det var så skönt att få gråta i hennes famn. Mamma kom upp till Inger och satte mig i sitt knä. Jag var tio år igen och fick saft och kakor. Vi satt och pratade länge och Inger berättade att hon hade frågat farfar hur det såg ut "på andra sidan" eftersom han hade varit nära döden för ett år sedan efter sin stroke och fått en glimt. Farfar som inte tror på något tittade på henne och sa "Ja du, det ska jag berätta för jag såg något. Jag såg ett stort och vackert landskap." Nu är han där. Mellan tårarna så skrattade vi och log över alla fina minnen vi har med farfar, över hur nervös Inger var när mamma och jag lurade med henne på en blinddejt med farfar. Sen så ställde jag henne frågan. Inger, jag tänkte fråga om du vill bli min farmor? Jag bröt självfallet ihop när jag ställde frågan och det gjorde Inger också. Kom och kramade om mig och sa att: Självklart vill jag det!" Det känns helt underbart att få han min alldeles egen pensionär och farmor att hälsa på, alla skulle ha det, det är så värdefullt!
