Hej mina fina bloggvänner. Jag läser era kommentarer och blir alldeles varm. Tack för att ni är här och att ni är som ni är. Jag har världens bästa bloggvänner. Känner mig så varm i hjärtat att inte en endaste framtida elak kommentar kommer kunna komma åt mig igen. Men de är ju i princip obefintliga här, tack och lov. Jag lär mig massor av den här tiden. När döden knackar på dörren så blir det solklart var som är viktigt. Idag ställde jag in ett möte för att kunna gå till farfar igen. Jag vill pussa hans panna och lukta på hans hår, det är viktigare än allt just nu. Det är så lyxigt att jag får säga hejdå flera gånger. Jag har lärt mig att stora bekymmer är inte så stora. När min vän oroar ihjäl sig över en tenta hon har i morgon så kan jag känna värme i hjärtat, prata lugnt och känna att vad skönt att hon inte har större bekymmer än så. Men, det är inte så att jag missunnar henne sina känslor, absolut inte. Inte heller blir jag arg och säger "jag har faktiskt en farfar som är döende". Absolut inte, tvärtom så lyssnar jag på henne och har sinnesnärvaron att lugna henne och med värme och glädje kunna säga: Det kommer bli bra." Det härliga är att hon känner av det, drar efter andan och säger tack. Jag gillar den här nya sinnesnärvaron där stora bekymmer visar sig i sin rätta storlek - ni var inte så stora alls faktiskt. Små saker som farfars lukt, kind, panna, andetag - de blir väldigt stora. Och stora saker som ett potentiellt programledarjobb, ett bokkontrakt, en tenta - blir väldigt smått. Det är livet och jag vill behålla den synen på livet. Tack farfar, jag älskar dig.
