Jag satt och pratade med Lisa Ekström efter att ha lyssnat på hennes föreläsning idag. Jädrar vad nyttig den var, inte minst ur ett ledarskapsperspektiv. Efter föreläsningen tog vi en fika och pratade om vänskapsrelationer. Lisa: När en kompis till mig separerade så berättade jag klart och tydligt vilken kompis jag var. Jag skrattar: Hur gör man det? Lisa: Jo men Elaine, är du bra på att lyssna på folk som ältar? Jag funderar: Det beror på, jag kan vara det. Lisa ler: Det kan inte jag. Men jag är tydlig med de förväntningar som mina vänner kan ha på mig. Så jag sa det till min vän att "vill du älta - ring nån annan. Vill du gå vidare - ring mig!" Jag: Gud vad bra och tydligt! Lisa: Ja, eller taskigt tycker vissa för de har sin definition på vad vänner ska vara. Men jag är projektledartypen jag vill att saker ska hända. Jag himlar med ögonen: Men åh nej, det är jag också! Berättar någon att hen har ett problem så tar jag inte simtag i deras nuvarande känslor utan jag frågar hur de ska ta sig upp ur bassängen. Lisa skrattar: Ja, men man kanske kunde doppa tårna i bassängen åtminstone och sen fråga om de vill ha en projektledare till kompis. Jag: Ja. Jag kan stå ut med ältande ett tag, men flera år samma sak blir ju som en gammal skiva som hakat upp sig. Då kanske man ska ringa sin projektledare till kompis. Lisa: Exakt! Här har ni två projektledarkompisar! Vad är ni för typ av vänner till era vänner? Lyssnare eller projektledare eller kanske både och?
