Jag har aldrig träffat så många autentiska människor på en och samma gång Jag sitter på tåget hem och är helt tagen av mötet med alla dessa människor på konferensen som Ung Cancer anordnade. Normalt sätt så kanske man träffar på en handfull autentiska människor per år. Men nu satt ett hundratal i ett i samma rum. Alla som på ett eller annat sätt var drabbade av cancer. Unga personer. De öppnade sina hjärtan på olika sätt som jag inte vill gå in på för mycket. Men det som slog mig var vilka möten det blir när man bara är sig själv och vågar visa sina känslor - något väldigt många tyvärr är rädda för. En kille kom fram och överöste mig beröm och kramade mig säkert fyra gånger på rad samtidigt som han grät. Han var så fin att jag blev tvungen att hålla kvar honom i sista kramen och bara hålla om honom. Människa vad fin du var! Flera anförtrodde mig med deras svårigheter vad det gäller kommunikation och omvärldens förmåga eller oförmåga att hantera deras sorg, svårigheter och omständigheter. Det var så gripande att de anförtrodde sig och jag kunde inte ge några retoriska råd för ingen handbok i retorik kan ensamt ge svar. Så jag pratade och gav råd som Elaine. Kanske inte helt korrekt, men förhoppningsvis befriande på sätt och vis. Från föreläsningen jag höll idag. Till tjejen som folk tyckte skulle "rycka upp sig" trots att det bara vara ett par månader sedan hon förlorade sin partner, till henne sa jag att hennes vänner inte var riktiga vänner och kunde "dra åt helvete". Ja, arg var jag också när jag sa det. Hon blev nog både lite lättad och full i skratt av kommentaren. Men jag rättade mig till slut och sa att hon skulle vara så ledsen hon ville och de som inte kunde hantera det var inte hennes vänner ändå. Vilken resa dessa underbara människor går och gått igenom. Och så ska de vara så ansvarsfulla att de inte bara ska hantera sin cancer utan också omgivningens oförmåga att mötas lite. Kan inte bara vi cancerfria skärpa till oss? Stötta, boosta och gråt om det behövs. Se var din vän är känslomässigt och försök att hänga med. Det är ok att känna. Det är ok att fråga. Kommunikation tror jag skulle underlätta enormt mycket under dessa svåra stunder. För jag kan inte säga att allt kommer bli bra, för vissa blir det ju inte bra. Men vi kan väl göra det så bra vi kan under tiden som vi har? De ÄR ok att känna och berätta att man känner. Gud. Jag har sett det här klippet förut, men jädrar vad den tog nu när jag träffat människorna bakom den. Älskade människor! Fuck cancer.
