30-strecket sedan länge passerat, 5 år närmare specificerat. Jag känner noll åldernoja. Kanske för att jag är precis där jag vill vara. Jag har aldrig varit starkare eller gladare. Jag är omgiven av kärlek och vänner jag har valt med omsorg. Min lilla familj är det bästa jag har och jag njuter varje sekund som barnen vill kramas, leka och hänga med mig. När de inte vill de längre får jag väl göra som de andra panschisarna (fonetsik stavning, jag vet. Rädd att den korrekta staviningen hade feltolkats till penis..) och hopp fallskärm eller något. Upptäcka livet i sista skedet. Jag är i slutet av den första tredjedelen och den slutar fan på topp trots urkass start. Jag är så tacksam. En tacksam 34-åring som välkomnar 35 med öppna armar.
