För några veckor sedan träffade jag en kompis som var en av mina bästa vänner för länge länge sen. Det var under gymnasiet och några år efter. Vi har levt på gamla meriter länge och haft många "vi måste ses"-samtal. Vi ses kanske en gång per år när vår gemensamma vän fyller år. Varje gång har det varit "vi måste ses". Men nu har tiden slagit över. Det har liksom gått så pass lång tid att vi inte längre kan identifiera oss med dom vi var när vi var bästa vänner. Jag känner inte honom längre och han känner inte mig. Vi är plötsligt två främlingar som sitter och kallpratar om en massa nonsens som ingen av oss är intresserade av, egentligen. Så där dog vår vänskap. Elle nej, det låter hårt. Det blev ett minne som är fint att titta tillbaka på. Men de vuxna versionerna av oss är inte intresserade av en vänskap tillsammans. Vi tycker nog att vi är ganska så tråkiga. Så detta år var första året som "vi måste ses" aldrig sades. Lite sorgligt men också mycket befriande. Ibland ska man bara släppa det förflutna och leva i nuet. Han var min bästa vän då, världens bästa vän. Det tackar 17-åriga Elaine honom för. 35-åriga Elaine har andra vänner.