Det känns tomt, tomt och konstigt att inte ha honom på min att-göra-lista varje vecka. Det enda jag ångrar var att jag inte kramade och pussade honom mer. Att jag inte träffade honom mer medan han var frisk, när han blev sjuk träffade jag ju honom mer än någonsin. Jag saknar honom. Det här har fått att börja se min familj i ett helt nytt sken och jag får ångest när jag tänker på att även vi ska skiljas en vacker dag. Men innan dess så måste vi umgås, massor! Häromdagen tänkte jag på min moster Maria och morbror Tommy, jag älskar dessa människor och jag måste träffa dom mer det här året. Min faster Ingis och jag är ju jättenära, men ses alldeles för sällan. Inger mår än så länge bra, men hon är ändå 82 år, måste träffa. Wendy säger att jag måste släppa stressen "du kan inte leva med döden". Men jag tror att man kan det, för det är då man tar vara på livet. Jag drömde hursomhelst riktigt coolt om farfar i natt. Tyvärr så var han fortfarande sängliggandes i min dröm. Konstigt, jag trodde att han skulle vara min gamla friska farfar som jag hade i 30 år. Men, men. Jag och Katariina skulle i alla fall hälsa på honom och hon gick före mig in i hans rum och så hörde jag hans röst lika klart som om det vore på riktigt. "Men kääära vännen, är du här och hälsar på?!" hans röst gick rakt in i hjärtat, precis som det gjorde när han levde. Herregud vad verkligt det var och jag tog in den känslan ordentligt och har fortfarande kvar rösten i hjärtat. Det är svårt att förklara, men det är så det känns. Han var fortfarande något förvirrad och exakt så smal som han var precis när han hade dött, bara det att han satt upp och levde nu. Han kände inte igen mig men pratade ivrigt med Katariina om livet efter döden: Du förstår nu har jag mina tvivel om att det bara blir svart. Det finns något mer. Jag har läst här och där att det faktiskt kan stämma. Jag har sett en del också må du tro. Det sa farfar från sin sjukhussäng som låg i ett oidentifierbart rum. Det var i alla fall ljust, väldigt ljus. Han hade som ett vitt sken runt sig och jag och Katariina stod mitt i skenet vid farfars sjukhussäng. Det enda jag inte förstod var varför han var så smal och sjuk i drömmen, men jag antar att det är den mest färska bilden som min hjärna har av honom. Han höll i en orange gammal bok som han pekade entusiastiskt i. Sen vaknade jag, med hans röst i mitt hjärta. Det är en varm röst som jag känner och jag hoppas att den aldrig svalnar. Farfar jag saknar dig så mycket, önskar att jag fick krama dig och berätta att jag "adopterat" Inger som min farmor nu när du är borta. Du hade gillat det och sagt "du är så söt". Sorgen efter dig känns som ett sval sjal som lindat in hjärtat, jag har med mig den känslan hela tiden. Ibland spänner sjalen till, då förvandlas den svala/dova känslan till smärta. Och det är då det är som det är nu, gränslöst med tårar. Vi ses på andra sidan, jag skulle uppskatta om du kunde möta upp mig när det är min tur. Puss och kram Elaine
