Mina tankar och böner går Abdel, älskade Abdel. Jag önskar och försöker komma på vad jag kan göra för dig. Det känns så hemskt att läsa om din tragedi, skaka på huvudet, stänga ner datorn och sen gå till jobbet. Det är så orättvist. Du kan inte stänga ned detta, skaka på huvudet och sen få tillbaka dina barn, din fru, ditt liv... Abdel Hameed Alyousef håller om sina barn som inte överlevde gasattacken.Foto: Alaa Alyousef/AP Det är så mycket jag vill göra för den här världen mer än att läsa och dela dåliga nyheter. Hur kan vi få Abdel till Sverige. Hjälpa honom med terapi och starta ett nytt liv här, kärlek, omtanke, vänner. Jag vill ha in honom i min familj nu. Krama om och gråta med honom. Jag bröt ihop när jag läste detta. Det ska inte få vara så här. Hur kan vi hjälpa hela befolkningen? Sen läser jag om två systrar som drabbats av uppgivenhetssyndromet på en flyktingförläggning här i Sverige. Icke kontaktar. Jag har hört att spädbarn dör i brist på kärlek och beröring. Även större barn tynar bort av samma fenomen. Foto Magnus Wennman Jag vill åka till dem nu. Prata med dem, även om de inte förstår vad jag säger. Spela musik som kanske påminner om deras uppväxt. Vara där tills de likt snövit förhoppningsvis väcks av ett hopp om att vi bryr oss. Sen vill jag ha hem båda till mitt hus, det där jag letar efter. Annars får vi klämma in oss i lägenheten, herregud den är ju stor. Vad mycket jag skulle ge upp för att få verka för människor som dessa varje ledig stund. Jag hade sett fram emot att ta med familjen och åka till dessa två tjejer och så de fick känna vår kärlek för dem. Fan vad ledsen jag blir att folk blir dödade av bomber i osäkra Syrien, men dör av brist på kärlek och förståelse i trygga Sverige. Vet någon vart dessa tjejer finns? Finns det någonstans man kan hitta barn som fått dessa syndrom? Det måste ju finnas ett sätt att mobilisera oss som bryr oss och ta oss an dessa för att de ska komma in i värmen, sammanhang, gemenskap och samhället. Jag skulle lätt försöka lära mig deras språk om det skulle innebära att de skulle vakna. Vad kan man göra? Vet ni någon som gör något? Jag orkar inte swisha pengar någonstans såvida det inte innebär att någon stryker deras hår och pratar med dem varje dag, har en lösning. Hands on. När jag var liten ville jag bli journalist för att rapportera det som händer i världen. Nu har jag insett att jag skulle inte stå upp med att stanna där. Världen har en massa journalister, men vi behöver fler aktivister. Jag är en aktivist. Jag kan inte läsa om detta jag måste göra något. Vad gör vi?
