Ni som försiktigt räckte upp en hand och sa "Ja, jag har brutit med min förälder och folk får mig att må dåligt över mitt sunda beslut". Tänk att vi är så många! Och skälen är såklart väldigt olika med en gemensam nämnare - dåliga föräldrar. Mitt hjärta brister av det jag får läsa, det ni skriver till mig och det jag hittat på andras bloggar. En kom ut som homosexuell och har inte pratat med sina föräldrar på tio år. En hade en mamma som misshandlade henne och hennes syskon så till den grad att det blev fängelse. En blev våldtagen av sin pappa från tre års ålder. En vars morfar gjorde vidriga saker på henne som spädbarn, mamman kom på honom. Det är nästan så att jag inte orkar redogöra för allting som dessa nu vuxna barn har blivit utsatta för. De vill inte vika ut sina liv, men de vill ändå ha förståelse för sina val och att folk ska veta att de försökt allt. Klart att vi skulle vilja förlåta våra föräldrar/familjemedlemmar, men det är bara det att förlåtet inte infinner sig. Istället är det familj, släktingar, vänner och okända som vill kompensera bristen på förövarens förlåt med "Men hen är ju din förälder/familj. Ska ni inte prata?". Läs gärna det här blogginlägget. Jag tycker hon är så stark och jag är så glad att trots att hon hade en eländig uppväxt så får hennes barn än mamma som älskar dom villkorslöst och sunt. Bild lånad från bloggen.
