En ung tjej ställer sig på scen efter min föreläsning. I publiken sitter 400 gymansieelever från Martin Kochs gymnasiet. Hon ser lite osäker ut när hon börjar prata, men säger ändå saker som berörde folk. Hon: Hej, jag är inte så bra på det här med att prata. Men jag ska i alla fall sjunga en låt som vi i vår ålder kan känna igen oss i. Låten heter invisible Ok, då kör jag.... Och vad hon körde, herregud vilken talang den där Frida I take these pills to make me thin I dye my hair, and cut my skin I tried everything, to make them see me But all they see, is someone that's not me! Even when I'm walking on a wire Even when I set myself on fire Why do I always feel invisible, invisible Everyday I try to look my best Even though inside I'm such a mess Why do I always feel invisible, invisible /Elaine, får sånna nostalgikänslor och flashbacks till gymnasiet.
