Vi gick till Bar Brasil jag och mina vänner. Men så kom jag på mig själv med att inte bry mig det minsta om fotbollen. Det är första gången jag känner så under ett VM. Jag brukar vara helt tokig i både Brasiliens landslag och spelet i sig. Men nu känner jag mig helt ointresserad. Längtade till halvlek så samban kunde ta fart, önskade att Brasilien skulle vinna mest för att det skulle vara god stämning på festen. Jag har ingen koll på spelarna. Neymar var det visst någon som hette. Han ska vara snygg... Gud vad gammal jag börjar bli. Jag tycker han ser ut som en liten pojke. Vad hände med Rivaldo, Romari, Ronaldinho, Ronaldo, Bebeto och alla spelare jag älskade för länge lääänge sen. Vart finns deras motsvarigheter? Är det bara jag eller är det färre stjärnor detta VM. Förut hade vi Ravelli, Brolin, Dahlin - hela tre stjärnor i ett och samma lag. Nu är det "bara" Zlatan. Jag och titia Maria, VM 2010. Sen tycker jag fotboll lite är som religion, det kan bli så galet när folk hatar andra från andra fotbollslag. Att man slåss, dödas och hotas för en sport där det är en boll, två stora nät och lite gräs. Det känns så absurt. Och så tänker jag när jag ser folk lägga hela sin identitet i ett fotbollslag och hela son själ i huruvida ett lag vinner eller försvinner. När folk börjar gråta. Jag vill hålla om dem och säga att det bara är en sport. Men så var jag själv den som grät när Brasilien förlorade mot Frankrike 1998. Det var mäktiga känslor att känna så starkt för en sport. Tyvärr är dessa känslor borta nu och jag tror att det är därför jag raljerar över dem som har kvar sånna känslor. Jag är egentligen avundsjuk. Så. Nu har jag erkänt. /Elaine, sätter sig med armarna i kors framför tv:n och riktigt försöker framkalla de där känslorna igen...
