Ibland låter vi Evelyn få äta från soffan och då är det svårt att motivera varför hennes lillebror inte skulle få. Så båda får det ibland. Med Evelyns syndrom kan hon vara väldigt picky med mat. Skulle hon vilja äta i ett träd med säkerhetslina så skulle vi ordna det. Men idag när jag skulle sätta mig i soffan så var den täckt av brödsmulor. Jag kände hur de klibbade mot mina händer och fick först en impuls att ryta till åt Gustav att sluta låta barnen äta bröd i soffan. Men jag hejdade mig och förstod snabbt varför hjärtat slog så hårt och vart sorgen och ilskan kom ifrån. Jag förstod att den inte hade med brödsmulor att göra, inte Gustav, inte barnen, utan pappa.. Det var alltid brödsmulor i sängen han såg till att jag sov i tillsammans med honom. Brödsmulor i sängen där jag som barn blev utsatt för sexuella övergrepp. Jag tänker inte ta ut de dåliga känslorna över brödsmulor i soffan, men jag förstod i alla fall vart de kom ifrån och kunde hejda mig, titta på känslorna, förstå och förklara dem. Jag berättade för Gustav att hur knasigt att brödsmulor i soffan kunde väcka så jobbiga känslor. Jag behövde bara gå ut en liten stund för att skaka av mig känslorna. Den där blicken han gav mig av total förståelse och sorg på samma gång. Att han kan vara kvar där andra helst vill blunda. När jag kom tillbaka stod Gustav och dammsög soffan. Smulorna åkte upp en efter en i den där dammsugaren och med dem mina jobbig känslor. Jag såg på och blev förvånad över min lättnad och glädje. Jag älskar Gustav❤️
