Jag har nästan alltid försvarat de missförstådda. Jag minns en blond tjej på gymnasiet som ofta satt själv och folk viskade bimbo om. Hon hade pushup-bh:ar och klädde sig ganska utmanande samtidigt som hon utstrålade stor osäkerhet. Jag tog mig an henne. Jag har alltid avskytt när folk stötts ut och har väl varit den där som ska ta mig an det jag tycker är missförstådda personer. Men att vara en välgörenhetskompis är inte alltid så givande. Genom åren är det några vänner som jag har träffat och umgåtts med trots att jag inte haft så mycket ut av dem. Man har förstått varför de inte har några vänner. Djupt själviska och andra mindre trevliga egenskaper har synts när man kommit nära. Jag är oftast den sista vännen som står kvar när andra glidit bort från personen för längesen. Jag kikade på en sån kompis från gymnasietiden som jag av olika skäl inte är vän med längre. "Inga gemensamma vänner" står det på Facebook. Hur blev det så egentligen? Alla har tröttnat på honom och tillslut gjorde jag det också. Men jag tycker det är sorgligt. Jag tycker alla avsked är sorgliga. Förutom det med Tor - han heter Sten i Medan han lever men Tor på riktigt - det är jag bara glad över trots att det hade sina sorgeperioder förr. Jag tittar på hans tre barnbarn och är så lycklig över att de aldrig någonsin behöver träffa den där äckliga gubben som åker till Uganda med jämna mellanrum och gud vet vad han gör där. Men avsked från vänner och till och med ex i vissa fall kan jag tycka är sorgligt. Nån man varit så nära hamnat så långt bort. Det är onaturligt känner jag. Hur tänker ni?
