Igår förmiddag satt jag hemma och skrev på boken. Regnet föll utanför, Evelyn sov och jag fick lite känsla. Jag skrev rader som ingen har läst. Rader som kommer finnas på pränt om ett år. Jag skrev från hjärtat, lät hjärtat sippra ned på tangentbordet. Plötsligt så plingade det på dörren. Min solstråle Marie stod där med ett paket lantmjölk till kaffet. Hon ville läsa några rader och det fick hon. Hon läste mitt hjärta och jag - retorikern - läste hennes kroppsspråk under tiden. Om folk kunde läsa kroppsspråk som jag så hade de läst en rad av min bok genom att titta på Marie här. Men jag tror att man måste känna henne bra för att kunna se det jag ser.
