Vänner kan komma med ett bagage. Jag är en sån vän. Alla vet inte det om sexuellt utnyttjade, men vi bär på mycket post traumatisk stress som kan väckas när vi minst anar det. Vi se bara svart och vet inte varför förrän efteråt, ibland långt efteråt. Det har hänt mig fyra gånger de senaste 9 åren. Ett fyrverkeri, fast ett otrevligt sådant. Första gången var i London mot några fina släktingar till Gustav. Det diskuterades en dokumentär om två halvsyskon som träffats på äldre dagar, blivit kära och skaffat barn. Kommentaren "Alla får göra som de vill" gjorde att jag tappade och skällde ut två personer som trodde att vi hade en resonerande diskussion. Jag såg svart, ville göra slut med Gustav och åka hem till Sverige omgående. Jag visste inte varför jag reagerade så men senare förstod jag och sällskapet att det var det min pappa sagt till mig när mamma väntade min halvbror. Han sa "Då kan ni ha sex med varandra när ni blir större. Om ni vill alltså." Sån sjuk sak att säga. Jag var sju år gammal och skulle få mitt första och enda syskon som låg som en liten bebis i mammas mage. Och min pappa säger så. De la sig djupt och bubblade upp där. Jag har mått dåligt länge över det utbrottet, men har blivit förlåten. Såklart. Önskar bara att jag haft medel att säga "Jag reagerar starkt över diskussioner som dessa eftersom min pappa sa något om det här till mig när jag var liten". Nu kan jag det, men då hade jag ju ingen aning. Ett annat tillfälle var en 30-årsfest där en av killkompisarna höll tal åt 30-åringen och sa att han hoppades att han skulle få "Sätta på många 18-åringar innan han fyllde 30 år". Jag kan säga att jag förstörde stämningen rätt rejält. De som visste fick förklara varför jag reagerat som jag gjort och jag lämnade festen med ilskna tårar över att ständigt vara The nut case när sjuka kommentarer läggs. Men jag reagerade på ett sätt som få gör, posttraumatiskt. Det tredje tillfället lyckades jag lägga band på mig själv. Jag visste att ingen menade något illa och att det "bara" var post traumatiskt stress, men det tog inte bort svettpärlorna eller panikångesten som kröp fram när sällskapet oskyldigt pratade om bebisars snoppstorlekar och hur det kan bli. Men så kom det fjärde tillfället i lördags. Det var så jäkla jobbigt. Vi var fyra kompisar som kollade på Sex and the city, the movie. Barnen lekte med sitt och jag hade totalt glömt bort alla sexscener i filmen. Visst inte varför men jag blev hysterisk bara två hånglade. Tänk om det blev en sexscen, ser barnen? "Mamma hon är naken med mat på kroppen" säger Matheo och pekar på Samantha i en scen där hon är täckt av sushi, när han tittar upp från sitt lego. Jag blir helt hysterisk och skriker BYT KANAL! Ingen i sällskapet gör kopplingen, inte ens jag. Jag blir bara sjukt otrevlig mot alla och frågar hur de kan vara så sega på att byta kanal?! Då är det någon som säger till mig att inte vara otrevlig. Och då händer det, igen. Jag tappar det. Ber en av mina bästa vänner att Hålla käften! Hyperventilerar och skriker att hur kan man vara trevlig över scener som min pappa visat mig varenda helg under hela min barndom? Jag stormar ut packar alla saker och Gustav och alla försöker stoppa mig för att stanna kvar och prata. Men jag kan inte andas. Det känns som att jag ska explodera av känslor jag inte visste bodde i mig. Ingen hade gjort kopplingen, inte ens jag. Nu vet jag men att det ska komma tillfällen som dessa gör mig livrädd. Jag stannade kvar och grät och skämdes så mycket att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv. Rädd för att förlora vänner, familj och folk jag älskar för posttraumatiskt skit som min pappa bär skulden till. Alla var så fina och tröstade, förstod och vi inrättade regler för att scenariot inte ska behöva ske igen. Jag får hålla i fjärrkontrollen och byta kanal så snabbt jag tycker det är nödvändigt. En lösning så här långt. Hur många utbrott finns kvar? När kommer de? Jag är livrädd. Jag är övertygad om att vi är många med dessa sår. Därför vill jag skriva om dem. Det är en sak att jobba för barns integritet. Men hur gör vi med spillrorna av oss vuxna överlevare av övergreppen. Det är så trasigt ibland. Min psykolog förklarade att det är som krigsskadade som kan reagera irrationellt och få panik vi fyrverkerier. "För er sexuellt utnyttjade är faktorerna för paniken annorlunda beroende på vad ni blivit utsatta för, men de finns där och är lika starka". Känns som jag måste ta reda på mina "fyrverkerier" innan fler utbrott kommer. Usch. Är det någon där ute som hittat metoder för att hantera det hela?
