Jag träffade upp Eva Nordenstam från Läkarmissionen för en fika. Det känns som att komma till ängel eftersom hennes jobb är att göra världen till den bättre och hjälpa utsatta. Vi snackade bland annat könsstympning i Kenya. Kvinnor får ett sorts "Nu-är-du-kvinna-diplom" där stympningen är klar. Jag satt och gapade medan jag lyssnade. Tydligen är det så vanligt och norm där borta. Och de kvinnor som går mot strömmen och avstår stympning tvingas vara väldigt starka. Eva: Det är faktiskt inte så lätt att gå emot strömmen. Men de som gör det ger hopp! Och så kom jag att tänka på våra västerländska stympningar som det faktiskt är - tuttstympning borde det heta istället för det lättsamma "bättra på brösten". Så kanske de säger i Kenya "Nu ska jag bättra på slidan". Men både där och här i Sverige så är det en kniv som "bättrar" på allt och lämnar det ursprungliga, som naturen har gett oss, stympat. SJÄLVKLART är könsstympning helt vedervärdigt, men det finns olika nivåer i helvetet och det är fortfarande helvetet. Att gå emot strömmen och det som är normaliserar - botox, färga grått hår (om du är kvinna, annars är det ju enligt normen manligt för män), "fixa" tuttarna. Och att stå emot det kräver att man är stark för dom som blir mest provocerade av att jag står upp för att låta kroppen vara och säga nej till kniven är, hör och häpna, kvinnor! Det är fucked up om du frågar mig. Att träna är för många mer provocerande än att skaffa sig sillisar. Det är sällan silikonopererade bloggförfattare får höra att de "hetsar" folk att operera sig. Men jag som tränar får höra den. Oh well, det är en märklig värld och både Sverige och Kenya är två av många skäl till det. Jag respekterar såklart allas val. Jag ser inte ner på människor jag ser ned på den där jädra kniven som ska lägga sig i allt, stympa in oss i samhällsideal. Har ni funderat på att stympa- eller har ni redan stympat nån del av er kropp? [poll id="6009"] Jag tycker ni är jädra fina som ni är, det ska ni veta! PUSS på er som tänker annat, rakt i nyllet!
