Jag har en period då jag tänker tillbaka på ex-pojkvänner. För några dagar sedan satt Gustav och jag i badet och berättade om våra gamla relationer. Det är sjukt intressant att höra hur Gustav var och hur han resonerade innan han träffade mig. Gustav: Jag var inte världen bästa pojkvän direkt.” Nej, det är klart han inte var, för den man blir beror helt på vem man träffar. Jag var inte heller Guds gåva till mina ex. Jag var ganska kall och distansierad som flickvän. Jag var inget vidare på att trösta killar som satte på sig offerkoftan, jag tyckte mest att de var patetiska. Ännu mer när de grät och sa att de älskade mig. Hur hemskt låter inte det?! Skulle Gustav gråta så skulle jag också börja gråta, gör han illa sig så gör det ont i mig, är han ledsen så blir jag ledsen. Men det är ju för att jag numera vet vad det innebär att älska någon. Jag tror helt allvarligt att jag inte skulle kunna leva utan honom. Relationer är så relativa. För vissa är du världens bästa vän, för andra är du något helt annat. Varför? För vem du är beror helt på vem du pratar med. Med vissa personer blir jag disträ, med andra är jag totalt närvarande. Med vissa är jag dryg, med andra trevlig. Det är ganska enkelt, är någon dryg mot mig så blir jag det tillbaka eller så blir jag disträ. Om jag skulle göra en lista på hur mina ex skulle beskriva mig så skulle den listan se väldigt olika ut. Hur skulle era listor se ut?! Det är spännande och lite härligt att tänka tillbaka. Mina ex skulle nog beskriva mig som: Dramatisk, kramgo, känslomässigt kall, självupptagen och.... kanske lite elak?" Usch, det var inte så härligt att tänka på ändå.
