Hur mycket ska man tåla? | Elaine Eksvärds blogg

Jag tycker att vi influencers ofta får befogad kritik (och beröm) och ibland obefogad skit som vi förväntas svälja med hull och hår för att vi skulle ha stora plattformar. Men stora plattformar ger oss inte mindre hjärtan.

Jag kan tycka det är skönt att @graafmagdalena sätter ner foten till nån random elak person ”som fått nog”. Befriande när @ellenbergstrom berättar att minsta kommentar kan göra henne (precis som jag kände igår) fruktansvärt ledsen. Och skönt när Sveriges största blogg och influencerbevakare @bloggbevakning ger stöd för dessa känslor.

Jag har fått så bra kritik och feedback från föräldrar till autistiska, feedback av er på autism spektrat som lärt mig att ni skammas och skylls på av andra med hitte-på-diagnoser som ”virtuell autism” tydligen är. Jag är så tacksam för det ni lär mig. Jag är storasyster till en autistisk bror och skärmar har varit en räddning för honom som jag inte vill att han eller hans anhöriga ska skämmas för. Det var ju aldrig intentionen med frågan eller den icke medfödda diagnosen jag faktiskt trodde fanns numera. Jag hade fel. Jag är så tacksam till er som kan berätta, förklara, utveckla utan att skamma. Jag har lärt mig att man kan prata följder av skärmtid utan att nämna autism.❤️ tack och förlåt!

Nu till den mindre bra skiten.

Hur mycket ska man tåla som influenser och hur mycket hänsyn ska man visa folk som skriver elaka saker publikt eller på DM? Bloggbevakning skrev om det häromdagen och hur Magdalena Graaf väljer att outa en följare som trakasserar med elakheter. Jag är helt på Graafs linje trots att hon har en stor följarskara.

Jag förstår att man med en stor följarskara har ett ansvar, men som medmänniska har du också ett ansvar. Att du skriver till en offentlig person gör inte att vi är immuna mot det som skrivs, oavsett sanningshalt. Det handlar inte om ömma tår, utan om att det finns främligar där ute som vill en illa. Det är svårt att förklara men det är en märklig känsla. Ellen Bergström skrev om det igår , samma dag som jag hade mitt bryt.

Jag tror att allt är en balansgång och vilka konsekvenser det hela får för den enskilda personen i vardagen och mot oss "stora" offentliga personer i hjärtat. Det är inte helt lätt.

Jag tror som Ellen skrev att ger man trollen tid så ger man dem "liv". De garvar åt en och kallar en patetisk "bohoo" när man visar tårarna. Jag valde att visa mina tårar igår iaf inte för Liv utan för att andra ska tänka till. Du kan inte frälsa trollen men du kan väcka några sovandes att undvika att såra. Det gör att det är värt blotta halsen tycker jag ändå.

Tack alla ni som stöttar och förstår. Det känns inte som ett diskussionsämne om huruvida något ska diskuteras som sak eller person. Det är bara vanligt folkvett och när vi tappar det är vi väl mänskliga men förhoppningsvis så vettiga att vi ber om ursäkt hoppas jag.

Kul att höra hur ni tänker? Blir ni matt som jag och undrar hur svårt kan det vara att låta bli att attackera person?