Det är natt när grubbleriet sätter igång. Egentligen var jag nere hela dagen igår utan att riktigt veta varför. Bara en massa ledsna känslor som snurrade runt i mitt bröst utan att jag kunde sätta fingret på vad det var. Jag vet inte om tankarna som dyker upp i samband med det är den verkliga sorgen, eller om det är något min hjärna hittar på för att kunna fabricera en förklaring. En förklaring ger en känsla va kontroll, även om förklaringen är osann.. Jag klarar inte sociala medier som känns påklistrade eller osanna. Det får mig att må dåligt nu. Tänk om jag bara ska stänga av dem ett tag? Vara med barnen utan att scrolla loss när de och Gustav sover? Mer äkta hittar jag inte, alldeles bredvid mig. Min man, mina barn❤️ Matheo somnade i mitt knä kramandes min arm. Kärleken strömmade mellan oss. Jag kände mig så tacksam för att han är fem och inte 35. Att vi får vara så nära nu. I går morse sov hela familjen i samma säng och Matheo ville gosa med mamma innan han klev upp. Mitt i träningen på minisats igår ropade barnpassningen att Evelyns mamma eller pappa skulle komma. Jag kom som ett skott, sket i den sista träningsdelen och satt och höll om Evelyn resten av tiden vi hade barnpassning. Eller var det hon som höll om mig? Jag är så älskad av så många nära, ändå så kan jag känna mig så utanför av så få. Läser fina kommentarer från er här på bloggen och på instagram. Så stora vackra ord och jag känner att jag tar in varenda ett, så så så tacksam för det ni skriver. Känner mig girig och otacksam för att en fin kommentar borde räcka. Men det känns som jag har ett hål, ett svart hål i själen. Ett litet, men det finns där och det suger ibland av ljuset som kommer in. Jag måste deala med det. Det är tröttsamt att känns sig kall när man egentligen står i värmen. Det händer inte ofta, men det händer. Jag vill att det ska ta slut. Jag vet inte vart jag vill komma men tack för att du läste så här långt❤️
