Jag försöker få in komplimanger som innefattar åldrandet i min vardag. Inte med alla utan med dom jag känner och det är inte bara för att. Jag menar det jag säger. Senast i morse sa jag att Gustavs rynkor/linjer i pannan var sexiga just för att jag tycker det. "Jag tror du kommer vara dösexig den dagen du får grått hår" sa jag och Gustav log och sa "detsamma". Jag tänker på mina väck och tänker att de också kommer bli fina när de väl hittat sin plats om de nu gör det. Jag ringde min vän Rebecca och pratade om detta efter att hört annat folk prata avslappnat om Akademikliniken och andra diverse ställen där de ska skära i en. Jag: Rebecca, vi sak väl aldrig botoxa oss och ha oss? Rebecca skrattar skräckblandat: ALDRIG. Vi vill ju ha kvar våra ansiktsuttryck. Jag: Visst, du måste få se när jag är förvånad. Rebecca: Och du måste få se när jag är arg. Jag: Exakt. Båda andas ut och suckar av lättnad. Det är inte lätt när det man finner naturligt är kontroversiellt och provokativt i en värld där många blir kränkta för att de använder botox. Alla gör som dom vill, men jag ser fram emot mina rynkor. Fifan. Jag tänker att när mina barn är barn så är det helt ok att det syns att jag har levt något längre. Hela detta infantila samhälle där barn gör mode för vuxna kvinnor gör ju att vi tror att vi ska se ut som de fjortonåriga modellerna som gör reklam för vuxna kvinnors kläder. Skev värld. Min värld kommer ha ansiktsuttryck och rynkor, inte botox. /Elaine, undrar hur 90-talisterna som redan börjat botoxa sig kommer att se ut om 20 år....
