Inger, farfar, Gustav längst bak och sen jag. Vi firar farfars 90-årsdag. Det var fem år sedan. En solig majdag, innan bröllop, barn och innan Medan han lever. Inger berättade att farfar visste att jag skulle skriva om min pappa. Jag förvånat: Visste han?! Farmor Inger: Ja, det visste han. Jag ännu mer förvånat: Men jag visste det inte ens själv förrän 2014 när farfar hade varit död i två år. Inger: Han kände dig nog bättre än du kände dig själv. Jag skrattar: Ja verkligen. Inger: Farfar Arne sa att du skulle skriva den men att "Hon kommer vänta tills jag är död" så sa han. Jag ler stort: Farfar lilla, det är ju inte klokt. Han visste saker jag inte ens förstått själv. Farmor Inger: Man vet ett och annat om dom man älskar. Jag garvar: Jag kanske borde döpa om boken till "Medan han lever och farfar är död". Inger skrattar: Nej det vore ju lite lustigt och det är ju inte boken, lustig. Jag ler: Nej det har du rätt i. Men det var lustigt att farfar visste. Inger nickar: Ja det var det. Lilla farfar. Det är nästan så att jag hör dina klockor ticka från himlen.
