Det var så skönt att komma dit med min egen lilla familjegren. Mina närmsta, mina små barn och min älskade man. Han såg hur jag plötsligt kunde få blank blick och zooma ut och bort från situationen till traumatiska barndomsminnen. Det var inte lätt eller kul för jag ville ju njuta av tiden vi hade där. Jag kände mig så hemma och prata öppet och mycket om allt möjligt men så kunde det plötsligt slå mig "Herregud Elaine vad är det du säger och berättar. Så länge har du inte känt dem" och då fick jag svårt att andas av panik. Tillit är verkligen svårt för mig, men jag valde att övervinna min rädsla, gå över den och lita på den sunda familjen Bergqvist. De som instämmer i att det var något som gick riktigt snett i familjen Bergqvist gren där jag knoppades av. Så många frågor jag har till farfar som jag förmodligen inte skulle våga fråga. Men jag är säker på att allt inte stod rätt till med min farmor som både var alkoholist och begick självmord. Karin har berättat en hel del om den karaktär farmor var och det var inte den där sunda personen som min farfar var, alls. Det kanske för alltid blir ett mysterium och jag får väl helt enkelt leva med att jag aldrig kommer att få svar. Det bästa jag kan göra är att leva livet så gott det går efter de förutsättningar jag har fått. Hittills har det gått bra.
