Det största förlusten? Vem är jag att ge svar på det. Självklar är död en hemsk sak. Men att en du älskar plötsligt väljer att sluta vara del av ditt liv, det kan vara lika smärtsamt som att en person dör. Den där personen du älskar så mycket att hjärtslagen är för honom, vardagen får färger tack vare honom och varenda skrattrynka är tack vare honom. Han? Gör slut. Vill av olika skäl inte vara med längre, inte vara med i ditt liv. Du tappar andan. Han går. Med sig tar han hjärtslagen, färgerna och skrattrynkorna. Kvar är du med en sorg som min terapuet då förklarade är lika tung som när någon dör. Det är ett sorgearbete att gå vidare när man blivit lämnad. Idag tänker jag på er som blivit det nån gång. Jag får ont i hjärtat av de två gånger som jag blivit lämnad. Aj. Semidikter skrev jag på den tiden, det märks att jag hade rimambitioner men inte orkade utan bara skrev: Du vill inte längre, har gjort din sorti, du är fri. Du vill inte minnas eller påminnas, du kräver min tystnad. För att kunna gå. Jag har förlorat min bästa vän, han jag är säker på är min själsfränd. Inte längre i mitt liv, men jag skymtar din skepnad på gatorna. Det var inte du, men du är ett evigt spöke som jag är livrädd att få syn på. Om vägarna korsas? Kan jag hålla fasaden, agera det coola exet? Icke. Möter dig i drömmarna. Då är vi varandras. Vaknar. Ensam. " Lilla Elaine, blir ledsen när jag ser hur ledsen jag var. Men det är en del av livet. Tror förresten att det finns en teori som säger att har man varit tillsammans med någon en tid så tar det hälften av tiden att komma över hen. Så två års relation tar ett år att komma över. Har ni hört det? Tycker ni att det stämmer? Jag vettetusan. Det beror helt på hur stark kärleken var enligt mig.
