Min älskade Stefan. Ni som har läst Medan han lever måste ju se Stefan i helt annat ljus nu. I mitt ljus. Jag älskar den här mannen. När han låg och sov i sin solstol så fick jag flashback till Gustavs och min smekmånad då Stefan var med i tio dagar. 2011 var året och Matheo låg i magen. När jag fick det där samtalet om att farfar hade fått en stroke... Stefan var med mig under den mest smärtsamma processen av dem alla. Det var inte farfars begravning eller precis innan han dog. Det var när vi skulle tömma hans lägenhet. Sudda bort alla spår av hans existens, hans hem. Orkar knappt skriva om det. Men där utanför Banérgatan 89, när jag insåg att det var sista gången jag skulle gå in genom de där nedrans grindarna så var Stefan bredvid mig. Jag visste inte att set skulle vara jobbigt eller att jag skulle bryta ihop. Jag behövde bara bärhjälp för att få med mig farfars fåtölj. Men i slutendan var det jag och mitt brustna hjärta som behövde bärhjälp till och från farfars lägenhet. Stefan hjälpte mig.
