När min farmor låg inför döden, så smekte jag hennes kind och viskade: " ha en underbar resa nu farmor " .... min morbror tyckte att det var så fint sagt, och undrade var jag hade fått det ifrån. och jag hade sett en dokumentär om en äldre man som ville avsluta sitt liv i sweichz med aktiv dödshjälp pg.a en olycka, och när han tog drycken och läkaren sa: dricker du detta så kommer du dö, det vet du va? han log och sa Ja. och när han somnade in så strök hans fru kinden på honom och sa: Ha en fantastisk resa nu älskling. ( efteråt berättade hon att han egentligen hade försvunnit redan vid olyckan, för han var inte sig själv,och att avskedet mest kändes vackert för att han äntligen fick frid ) ... ja, jag vet inte vad jag ville säga med detta, mer än att det kändes vackert att kunna säga så till farmor, för när mormor gick bort för 12 år sedan så ville jag så gärna säga: Älskar dig mormor, men jag vågade inte, var för blyg, så jag sa inget och sen somnade hon in. men med farmor så kunde jag ändå känna att jag gjort allt, att jag försökt allt och att jag sagt det jag velat säga. natten efter hennes död, drömde jag att hon var hemma hos mig och jag sa: men du är ju död farmor? hon: JO, jag vet, men jag ville bara säga att allt är bra, har träffat farfar och hela tjocka släkten, hälsa dom andra att allt är bra, hejdå vännen..... Du elaine, jag tycker du är en sån fin människa, skriver en av dom skönaste bloggarna och visar medkänsla, empati och engagemang. sättet du skriver om din farfar på, är så brutalt vackert och jag kan nog inte ens ana hur stolt han måste vara över dig. var rädd om dig. kramar, bloggvännen Sanna Tårarna sprutade när jag läste det fina Sanna skrev och jag tänker på min farfar som inte kommer lämna Sabbatsberg levande denna gång. Allt var så annorlunda för ett år sen, bara för en vecka sen då vi pratade gamla minnen och han fortfarande var med... Det går fort nu. Han har ingen aptit och man kan säga att han svälter ihjäl. Inte ovanligt alls bland så gamla. Men jag vill inte minnas min farfar Arne så. Hela den här bortgången av farfar tar nog mer än jag faktiskt kan förstå. Gråter hejdlöst bara jag bloggar, pratar eller ens tänker på farfar. Men vet ni vad? Det får vara så nu. Alla har vi våra livsfaser. Ett tag var det bröllopsyra på bloggen, för det var aktuellt då. Nu är mitt liv i farfarsfasen. Jag kommer sakna dig farfar och det har varit en ära att fått varit ditt barbarn. Du kommer alltid vara min farfar om än min farfar i himlen.
