Jag lär mig mycket om mig själv när vi är lediga. Tanken var att jag skulle skriva idag, men skulle bara ta en liten promenad med Matheo som ändå skulle sova. Den promenaden blev 1.5 timme. Väl hemma var jag hungrig som en varg, lagade mat åt mig och Gustav. Jag börjar skriva vidare på Vardagsmakt men ser en vissen Gustav framför mig. Jag: Är du uttråkad? Han: Som fan... Jag hade kunde lämnat det där, men hör jag ett problem så tror jag automatiskt att jag måste lösa det. Så sitter jag och gör en action plan för resten av vår lediga tid. Vad vill vi göra, vad vill vi hitta på. Gustav tycker att mina idéer är bra, men när han inte kommer med egna blir jag irriterad. Varför? Gustav har varken bett om en action plan eller brainstorming kring aktiviteter. Han har bara berättat att han är uttråkad. Så det är ju orättvist av mig att bli irriterad över den "heroiska insats" jag gör - komma med idéer, men inte få en hejarklack i gensvar. Summan av kardemumman är att jag måste bli en bättre lyssnare. De flesta vill inte ha mina lösningar, de vill ha mina öron. Känner ni igen er? Hur fan värjer man sig från att komma med lösningsförslag?
