Tills det här barnet är ute och jag kan vänja mig vid tvåbarnslivet. Det börjar göra mig lite skraj faktiskt hur gör man? Kan jag sitta så här lugnt som jag gjorde i somras och bara njuta av en sallad medan Gustav är hemma fast nu med två barn? VAD HAR VI GJORT?! Så säger en panikartad röst i mitt huvud vid tillfällen. Mest sådana tillfällen då man undrar hur det skulle vara med ett till barn i en redan tuff situation. Som när både Gustav och Matheo var sjuka. Jag? Gravidtrött, men fick bita ihop och ta hand om båda två och inte tänka så mycket. Hur blir det med en till? Det lyckosamma är ju att Matheo blir äldre, så det borde bli bra. Jag har ju längtat, så jag ber om ursäkt för att jag delar med mig av mina farhågor. Men någonstans normaliseras väl allt även för den som har längtat. Den som går igenom IVF och tillslut fått barn har inte 100% lyckliga dagar trots att hen vill känna evig tacksamhet varje sekund. Det finns sekunder då man tvivlar och undrar om och hur man ska klara det hela. Gick ju bra med Matheo, men det var en person. /Elaine, slutar skriva nu för att inte skrämma upp sig ytterligare.
