Jag har tänkt på vad jag har gett för råd i bloggen "ta inte skit", "sätt gränser" osv. Men så kom jag att tänka på att tänk om personen du träffar är din stora kärlek, men inte så slipad i början. Där står du och sätter gränser alternativ struntar i att fortsätta dejta personen när du istället borde ha gett er en ärlig chans. Varken Gustav och jag var perfekta för varandra från början, man kan säga att vi var två oslipade diamanter för varandra från början, ibland åkte kanterna ihop men sen slipades de ned med tiden. Vissa sidor som jag hade då var oacceptabla för Gustav och vice versa. Men vi gav i alla fall varandra en chans att ändras. Sen fick man själv tänka om det vart värt att ge upp en egenskap eller sida för Gustav. Som tur var så ogillade han bara sidor som jag ändå behövde jobba bort - han påskyndade processen kan man säga. Jag tror med andra ord att prinsen eller prinsessan inte kommer färdiga. Sen ska man inte bara tro på kärleken utan också på personen man dejtar... ... Våga ge honom/henne en ärlig chans. För många växer kärleken fram, för andra slår den till från början. För mig var det både och - jag blev dödsförälskad från början och sen växte kärleken fram mer och mer. Men jag kan säga att jag var rätt krass innan honom, det var inte många som fick chansen att visa vilka de var. Men nu i efterhand så spelar det ingen roll, jag gav ju rätt man chansen - min man. Det hade varit värre om jag hade levt ett helt liv utan att ha gett någon chansen. Många gör så, letar fel och brister och det leder till att de blir isolerade. Istället borde de leta potentialen hos dejten.
