Jag tycker att jag liknar min mamma mer och mer. Jag, en social varelse - trodde jag. Hon med, trodde hon. Alltså vi gillar ju folk, jag älskar människor men inte massor på samma gång såvida det inte är fest och dans. Jag gillar att connecta med färre ordentligt, fler än tre tycker jag är lite mycket. Mamma är lite min genväg till att lära känna mig för efter 38år i hennes fotspår så inser jag att jag lika gärna kan fråga vad hon mår bra av för att slippa upptäcka det för sent. Lite välbehövlig ensamtid i vår trapp Jag ringde mamma idag och hon gav mig en genväg utan att veta om det. Jag: Mamma hur har du det, känner du dig ensam? Träffar du folk? Mamma: Jag mår bara bra, du vet jag trivs bra själv! Jag utbrister: Jag med! Gud vad lustigt, vi som varit så sociala hela tiden! Visst är det skönt att få vara lite själv. Mamma ler: Jätteskönt! Att sitta själv ute på tomten är det bästa jag vet numera Jag tror att skälet till att jag umgåtts med allt och alla en tid förr har varit för att jag inte orkat vara själv med alla trasiga delar som fanns i mig. Delar jag inte orkade deala med. Jag känner mig hel nu på ett själsligt plan. Inte fullärd eller visare än någonsin, bara hel känslomässigt. De trasiga delarna i mig håller inte på längre och då är mitt egna sällskap rätt skönt. Det bästa som finns till och med. Trivs ni bra i era egna sällskap eller undviker ni det på grund av trasigheter eller hänger ni med folk bara för att det är skoj - inte distraktion eller så. /Elaine, är orolig att den sista bästa-sällskap-meningen fick henne att låta en smula självupptagen.
