Så här ser det ut i vårt sovrumsfönster. Jag tycker gardiner gör så mycket. De ger både inskyddsskydd och släpper in ljus. Kanske är en långsökt liknelse, men det är så jag tycker integritet ska vara. Man ska ha så pass mycket att det känns bekvämt, men ändå inte skärma av sig så att man blir ensam. Vissa vågar ju inte ta kontakt och blir ensamma. För mig var det nyttigt med en tid utan vänner. Det var långt innan New York men en skön tid. I NY var det icke självvald ensamhet. Jag har aldrig varit rädd för att ta kontakt, men när jag inte hade en endaste vän i den stora staden New York så kände jag mig ensam. Det kändes som att jag skrämde bort folk som att jag hade ett desperat sken runt mig som folk skydde som pesten. Jag kan förstå det på sätt och vis. Avskyr att bli den där klängiga och tycker det är hemskt jobbigt när andra blir det. När dom inte fattar nej. Från gardiner till detta. Min hjärna i ett nötskal. :)
