Gustav och jag tittade på gravstenarna på väg därifrån. Många gifta par som låg begravna tillsammans. Vi har aldrig pratat om döden eller att bli begravna ihop. Det är ju inget man tänker på i vår ålder. Men nu så gjorde vi det för första gången. Jag höll Gustavs hand och kände för första gången hur tacksam jag var över att den var varm, den lever, min man finns hos mig. Jag älskar honom så. Att vi ska skiljas från varandra när döden skiljer oss åt. Nej, det känns helt otänkbart. Jag ville nästan krypa upp hos honom och borra i ansiktet i hans nacke när vi satt där på kyrkbänken. Bara höra hans andningar och hjärtat slå. Saker blir så.. så märkliga när folk dör och tragedier drabbar folk som är nära. Man ser på dem man älskar på ett annat sätt. De små sakerna blir mikroskopiska. När vi lämnat begravningen så gick vi genom kyrkogården hemåt och pratade lite om det där med döden. Jag: Ska vi begravas ihop? Gustav: Ja, det är klart. Jag: Hur vill du ligga? Gustav ler och säger ingenting. Jag ler tillbaka och inser att han håller inne ett snuskskämt. Efter en fin begravning och en massa tårar så kanske man kan tycka att det var olämpligt. Men att han kan få mig att skratta på de minst väntade tillfällena betyder så mycket. Så jag fnissade och sen började jag gråta igen. En salig blandning. Vi pratade om att hålla minnen vid liv. Om Gustavs mamma som gick bort för längesen. Om hur farfars minnen också bleknar. Det är viktigt att prata om våra kära som har gått bort.
