Jag läste era kommentarer om gränser för när man lämnar sin respektive. Vi är väldigt olika och det är så intressant att läsa hur ni tänker så jag tänkte fortsätta diskussionen eller snarare resonemanget. Det är ju en tråd av olika resonemang. Jag vet kvinnor med barn som är kvar i destruktiva förhållanden för "barnens skull". Tyvärr får barnen en konstig bild av vad som är ok i relationerna. Jag vet vuxna idag som har vuxit upp med föräldrar som har hållit ihop utan att de sett sina föräldrar kramas, pussas eller ens tittat på varandra nån längre stund. Dessa vuxna som inte ens reflekterar över sina föräldrars relation utan sett det som normalt har själva gått in i relationer med relativt låga förväntningar. Jag hör dem gardera sin respektive efter statusmått istället för efter hur pass kära de är. Så det är inte hjärtat som bestämmer utan hjärnan. En kombination torde vara det bästa. Så förstås, en till kroppsdel också för det är ju kul att tända på sin partner. Själv såg jag aldrig min mamma och pappa ihop. De separerade tack och lov när jag var två. Den enda gången jag såg dem "ihop" var när jag skulle lämnas till någon av dem till dem. Min mamma är en stark kvinna som vet sitt värde och att hon har respekterat sig så högt att hon lämnade min pappa har gjort att jag har en stor självrespekt. Priset dock, har varit att jag har haft alldeles för lätt att avfärda män som skit. Det har gjort att jag haft väldigt korta förhållanden eftersom jag inte känt mig motiverad att kämpa för "skit". Men så kom jag på min mamma med att prata om problem som synonymt med män. Det tror jag är en nyckel - att identifiera negativa familjemönster och slipa bort dem. Hur hon talade om män var ett mönster jag inte ville upprepa. Så istället för att prata om män som problem så började jag prata i termer av "Min man" och "Min prins". Det kändes krystat till en början, men hoppfullt och roligt i längden. Jag visste ju att han levde och att han skulle bli pappa till mina barn, vi hade bara inte träffats än. Jag skrev upp listor på hur han skulle vara, men när jag träffade Gustav så överträffade han dom listorna. Men nu tappade jag tråden. Det jag ville säga att tack vare att min mamma lämnade min pappa så fick jag en självrespekt som gjorde att jag inte nöjde mig med svin eller ens halvbra matchningar. Och tack vare terapi och identifikation av destruktiva familjemönster som "män är skit" så lever jag heller inte själv. Så tack mamma för att du lämnade pappa och tack terapi för att jag vågade tro på män. Vad tänker ni? Destruktiva familjemönster som ni lyckats bryta?
