Det är underbart att ha semester. Det är mindre underbart att planera allt in i minsta detalj. Jag tycker det dödar själen. Så jag tog med mig Matheo för en oplanerad tur till min faster, farbror och kusinerna. Så mysigt! Tänk vad oplanerade saker kan bli trevliga. Sen ringde jag ett gäng vänner och snackade lite skit. Åh vad jag tycker om att prata med dem. Läste igenom en almenacka från 1999. Jäklar vad kär jag var i en kille då och det skulle hålla i sig i sex hela år. Sjukt egentligen. Vi träffades bara i tre veckor och beslöt oss för att inte bli ihop. Jag var för cool för att berätta att jag var kär och för rationell för att tro att min lilla tonårsförälskelse skulle vara en big deal. Tänk vad lite jag visste. Jag tror att den hjärtesorgen tog lång tid att läka. Mitt vuxna hjärta kan fortfarande känna av det lilla ärret som hjärtat fick då det brast 1999. Aj.. Kära tonåringar som läser bloggen. Ta era förälskelser och hjärtan på allvar. Ut med känslorna så att inte "tänk-om-tankar" surrar i huvudet - de har en galet lång livslängd, ni anar inte. Säg till hen att du är kär, älskar eller tycker om personen. Du kanske får släppa lite stolthet, men fy fan för att ruva på så starka känslor. Vi var många tonåringar som var dramatiska, läser om det på inatagram nu. ❤ Vad gjorde ni 1999? Längtar ni tillbaka? Är det bättre nu? Eller springer ni efter framtiden? Berätta! :) /Elaine, lägger ner almanackan från 1999 och viskar till sin tonåring att det blir bättre sen, mycket bättre.
