Jag läste på bloggkommentatorernas blogg om att folk tycker att Amanda Schulman lever i en liten lyxbubbla. Vet ni att det gav mig magont för jag började frågade mig själv om ni tycker att jag lever i en lyxbubbla. På sätt och vis gör jag väl det eftersom jag har det bra ställt. Men jag skulle väl inte kasta ur mig "Gör pedikyr här, det kostar BARA tusen kronor". Tusen spänn är jättemycket pengar, 500 också. Inte för alla. Men eftersom jag har växt upp knapert så vill jag inte att folk ska tro att jag tappat greppet och tro att alla kan ha den livsstilen jag har nu. Det var någon som tipsade mig om Privat shopping på Åhléns för 8000 kronor. För några år sedan hade jag garvat och sagt, tror du att jag är Paris Hilton eller? Hon hade iofs shoppat för 80.000 men ändå. Jag minns när jag inte hade pengar och växte upp med medelklassungar som hade det bra. Det här var i Älvsjö. Jäklar vad jag jobbade extra för att kunna ha samma märkeskläder som dom, köpa samma parfymer som dom. Vi i Bredäng nöjde oss med Date-parfymerna, men nu gick ju jag i Långbrodalsskolan. Hade jag gjort om allt så hade jag inte skämts för att jag hade lite pengar eller imponerats över att folk hade det - det är ju livets lotteri - inget att skryta eller skämmas för. Så ni som har det knapert, skäms inte som jag gjorde. Och om jag någonsin säger att något "bara" kostar tusen spänn så ge mig en virtuell örfil men kärleksfull påminnelse. Jag vill aldrig glömma vart jag kom ifrån, jag kommer aldrig glömma. Och jag vill inte skryta med min livsstil på något sätt. Jag har jobbat hårt för den, men kommer aldrig att ha en "äcklig" livsstil där jag inte tänker på andra. Jag gör mycket för andra, men jag skriver inte det på bloggen för det känns inte genuint om jag skryter. Hoppas ni hänger med i det jag hafsade ur mig nu. Hjärtat värker när jag skriver och det är svårt att få ner känslorna i tangentbordet. Men tack för att ni läste och hoppas ni förstår vart jag ville komma.
