Jag sitter och skriver på boken medan tårarna forsar ner. Jag försöker ta in exempel som folk kan relatera till. Ibland tar jag med andras erfarenheter och ibland egna. Farfar är död. Men att han får leva vidare i mina föreläsningar och böcker, det värmer. Samtidigt som mitt hjärta slits itu för att jag saknar honom så ohyggligt mycket. Föreläsningsscenen har blivit min bearbetningsplats. Jag blir lika förvånad över hur starkt känslorna sköljer över mig när jag berättar om blinddejten jag ordnade mellan honom och Inger. Men det är ok. Berättelsen är viktig och om jag får betala med att stå och gråta inför 200 personer så är det värt det. Alla har vi röda ögon, näsor och tårar som rinner ibland. Och det är ok. Helt ok. Puss på er!
