Jag kände inte dig, men jag har följt dig i två år. Att sitta vid köksbordet och gråta över en person jag aldrig kände är nytt för mig. Fingrarna känns tunga, tangenterna svåra att trycka ned, skärmen suddig. Du gav mig och så många andra så mycket. Du fick mig att njuta av Matheo, lämna skärmarna och se livet. Du var en idol större än Michael Jackson för mig. Jag minns hur jag satt i vår gemensamma förläggares kontor och han berättade att du hade varit där på morgonen. Jag frågade vilken stol du hade suttit i. Det visade sig att det var den bredvid mig. Jag reste mig upp, satte mig i den och sa "wow". När jag och Lotta Gray var på din release så signerade du min bok. Jag berättade för dig att sedan jag läst dina texter så har jag gett upp tanken på att skriva skönlitterärt. Du såg mig i ögonen allvarligt, tog min hand och sa "Skriv en roman Elaine. Skriv en roman." Dina texter, jag hittade dem via Lotta när jag låg i en av Grand hotels sängar i Oslo. Jag läste igenom hela din blogg och fick ett hunger efter en ny text från dig. Den hungern avtog inte. Nu dök texten som vi alla fruktade upp, den om att du har lämnat oss. Jag hoppas att du vaknar upp vid det där trädet som du ville. Att du blivit pappa till alla de barn som saknat en. Jag hoppas att de där barnen är det första du ser när du öppnar dina ögon och att de säger "Vi har väntat på dig pappa". Även ditt barn i drömmarna, hen är där och vill klättra i träd med dig. Kristian jag vet att du är på en bättre plats där du får förklarat för dig varför vi bara hade dig till låns ett kort tag. Varför ditt öde på jorden var en begränsad tid rent fysiskt, men din kärlek sträcker sig längre. Jag känner dig i mitt hjärta, alla de delar du berörde. Jag ska bära med dig, din visdom resten av mitt liv. Jag ska sakta men säkert överge telefonen så att jag inte missar livet, livet som många andra hade velat leva. Folk dör i cancer, andra uppdaterar sina Instagrams. Det är inte ett liv. Jag ska leva. Tack Kristian. Jag älskar dig.
