Jag och Matheo hälsade på farmor Inger igår kväll och som vanligt drunknade jag i hennes fotoalbum. Jag kan inte förstå att hon kallar sina foton "skräp". Farfar gjorde samma sak. För mig är de själsliga guldgruvor. - Här är min älskade mamma, sa Inger med lika mycket glädje som sorg, hon hade varit 102 nu... Jag tittade upp på Ingers fina ögon och strök hennes kind. Jag fick blinka bort tårarna medan jag bläddrade genom hennes album fyllda av personer som farmor älskade. De flesta har lämnat jordelivet, det kan inte vara lätt. Jag stirrade länge länge på fotot på Ingers pappa. Hjärtat fylls av kärlek när jag ser honom. Jag vet inte varför. Kanske är det hängslena, leendet eller att han är en simpel spelman från en annan tid med stort hjärta. Eller att han var en bra pappa till farmor Inger. Ja. Så måste det vara. Det gör att glädjetårarna tittar fram. Bra pappor. Fan vad jag älskar er.
