Första gången jag träffade henne var på farfars begravning och andra gången var igår. Ibland så känner man att vissa människor är nära direkt. Med Karin var det mer än så, jag kände i hjärta och själ att hon är familj. Jag tror att vi tog varandra till hjärtat direkt. Jag har aldrig träffat en person som är så lik farfar som hon. Identisk näsa, mun och samma busiga och pigga ögon. Att se på henne är som att se farfar leva kvar, det är en märklig och skön tröst. Men det var inte bara till utseende de var lika, det var mer än så. Farfar var otroligt kärleksfull och omsorgsfull, det kände man i hans handlingar och i hans blick. Varje gång han tittade på mig så kände jag hur mycket han älskade och var rädd om mig. Det var en omsorg i den blicken. Så kändes det när Karin tittade på mig, en sorts naturlig omsorg. Så är hon läkare också, vilken lycka de patienter har som får träffa henne. Hennes pappa Hans och min farfar Arne var bröder. Varför vi inte har träffats har vi inte förstått, jag hörde mest talas om "släkt i Göteborg" men visste varken att de var så nära eller vart i Göteborg de bodde. Nu vet jag och så många pusselbitar faller på plats - sånna som jag trodde försvann med farfar och farmors syster. Oj vad stirrig jag blev på Karin igår. Det var det som att jag såg in i hans ögon. Jag har så svårt att förklara det här med att ha förlorat någon man älskar och sedan titta in i ett par identiska ögon, de är gripande, kusligt, tröstande och hjärtekrossande på samma gång. I 31 år fick jag ha min farfar, efter 31 år så fick jag träffa en av hans brorsdöttrar. Det är början på något bra, det känner jag på mig. Jag tror även att farfar vet det där han sitter på en bänk i himlen och grämer sig över att han inte sammanförde oss tidigare och att han får vänta himlans länge tills vi kan ses alla tre. Den som väntar på nåt gott farfar. :)❤
