Snart tjugo år. Så länge har jag känt några av mina vänner och det känns så... förhistoriskt. Att bara kunna säga en sån sak "Vi har varit vänner i tjugo år" får mig att tro att döden lurar runt hörnet. Men livet är längre än så, om vi har tur. Jag kommer ihåg de där första stapplande stegen man tog i vänskapsrelationen innan den fördjupades. Som när jag vart dumpad av den där sjuttonåringen som hängde kvar i hjärtat i sju år. Då ringde jag David, fortfarande min bästis men också PT. Jag visste inte riktigt varför jag ringde, det kom liksom som en reflex bara och när han svarade så började hakan att hoppa. Jag håller tillbaka gråten: Får jag komma över? Den där mikroskopiska sekunden av tystnad som inte ens en klocka kunde mäta, den kändes trots att den knapp existerade. Sen sa David det som han har sagt till dagens datum: Klart du får! Inga följdfrågor. Jag åkte över till David. Hans mamma öppnade och sa förvånat "Men hej Elaine.." jag nickade lite artigt och försynt på samma gång eftersom jag inte ville att hon skulle se mina tårar. Gick snabbt in i Davids rum, stängde dörren, satte mig i soffan och... gud kan inte låta bli att garva över hur jag såg ut. Ni vet sånna här gråt som börjar helt ljudlösa och man kan inte hejda munnen från att gapa så där stort som barn gör när de gråter. Ett gråt från den djupaste brunnen av tårar, bortom alla sociala konstruktioner... Ursprungsgråtet! Ja så måste vi kalla det. Jag grät ett ursprungsgråt och efter det där ljudlösa gapgråtet då tårarna sprutade så kom första andningen, sen skakningarna och sen ljudet: AAAAAAA HU HU HU HU!" som ljuddämpades med en av Davids coola kuddar som han hade på sin svarta bäddsoffa. Japp. Så var det och det var väl då vi blev det vi kallar för bästisar. Trots att det var ett sorgligt ögonblick för mig så har jag ett stort leende på läpparna när jag tänker tillbaka.
