Barnen och jag åkte över till mormor en dag över jullovet och det var ju så himla mysigt. De älskar att komma dit bland hennes växter och lådorna med deras leksaker. Alla tre tycker om att komma dit, men just idag skulle Matheo och Gustav stanna hemma och spela fotboll. Mamma och jag har fått en sån fin relation nu. Man behöver inte vara en Einstein för att förstå att vi hade en fnurra på tråden förut. Men det är löst nu och vi är närmare än någonsin med en förståelse som jag inte tror funnits där förut. Så många bitar har fallit på plats nu när vi båda förstår vad som är Elaine och vad som är ADHD. Jag är inte min diagnos. Jag tycker inte ens om den. Den karaktäriserar av så många dåliga sidor som jag trott har varit jag. Som jag kämpat med. När jag stått där vid frysen fem glassar senare mitt i natten och verkligen undrat vad som var fel på mig. Efter utbrott jag fått mot allmänheten, alltid bett om ursäkt men också skamset i ensamhet undrat vad det är för fel på mig och att det inte kan vara normalt att bli så arg som jag blir. Nu förstår jag. Vi har helt enkelt kommit varandra närmare när mina symptom är under kontroll och i princip borta. Det är så skönt.
