Jag har börjat läsa en blogg som är galet bra för att den är på riktigt. Det är en småbarnsmamma som bloggar anonymt om sin seperation. Hon älskar inte sin man längre. Han älskar henne. Hon har lämnat honom och lever med glädjen över att få vara sig själv fullt ut utan honom och sorgen över att inte få vara med barnen hela tiden. Eller snarare samvetet, känslan av att det är hon som splittrar familjen. Jag tycker bloggen är så satans bra för den är ärlig och man känner när man läser. Det är väldigt naket skrivet, precis som Kristian Gidlund fast på hennes alldeles egna sätt. Jag lever ju fortfarande i "Och så levde de lyckliga i alla sina dagar" men nu börjar folk smått att separera. Jag får höra att en kvinna inte längre är kär i sin man, en annan har förälskat sig i en annan men biter ihop för familjen. Dessa berättelser, verkligheter ploppar upp och jag tycker det är bra att det finns dem som vågar prata om dessa förbjudna känslor och ibland nödvändiga handlingar som att separera för att få vara lycklig. Ni hittat familjesplitter här. Kom ihåg att man lever inte lyckliga i resten av sina dagar. Man ser till att tampas med alla utmaningar som kommer efter och blir lyckliga när man klarar av dem.
