Jag bad honom att dra åt helvete och förklarade utförligt i ett mejl varför han var synonym med avföring. Jag pratar om en av mina vänners ex som lämnade henne för en av hennes bästa vänner. Han klev på tunnelbanan idag. Det är galet vad mycket som händer i tunnelbanan. Jag har övat på att låta telefonen ligga kvar i väskan. Vad mycket man får se. De två senaste turerna har inte varit så önskvärda upptäckter, men tankeväckande. Han blev min vän under de åren som de var ihop. Att han så systematiskt och strategiskt förförde en av hennes bästa vänner var så grundlöst hjärtlöst med tanke på att dumpningen var så brutal. Den här gången försökte jag inte gömma mig. Det värsta var att det gjorde inte han heller. Han ställde sig så att jag skulle se honom och pratade högt i telefonen. Det har gått två år och kanske trodde han att jag numera skämdes över mitt bajsmejl till honom. Där hade han fel. Jag tyckte snarare att tunnelbanevagnen började stinka när jag såg honom. Mentalt så tittade jag på honom och höll för näsan. Sen reste jag mig upp pekade på honom och sa "Det är en bajskorv på tåget, någon måste ringa SJ!". I verkligheten så gjorde jag ingen affär av det. Min vän har träffat sin kärlek så allt är bra. Jag tittade på bajsmannen uttryckslöst. Han slutade prata i telefonen och utmanade mig med blicken för att ville framkalla en reaktion, skamsen måste hon ju bli nån gång. Icke. Jag fortsatte att titta lika uttryckslöst på honom medan jag analyserade honom retoriskt. Han hade en stolt hållning. Förmodligen känner han sig missförstådd. "Alla är emot mig och ingen förstår. Alla är dumma!" Såna ursäkter svävar säkert omkring i hans hjärna. Jag känner till typen. "Mitt ända brott är kärleken, jag råkade bli kär i någon annan." De tycker på riktigt att de inte gjort något fel alls. Men ditt lilla ashole, man blir inte kär i flickvännens bästa vän, syster eller mamma. Det finns oskrivna regler som man ska följa. Bristen på självinsikt är skrämmande. Men jag är inte rädd för honom. Hans värsta fiende är han själv, jag varken vill eller kan förpesta hans vardag. Det jobbet gör han själv, men det som är skrämmande är att han skyller alla sina missöden på andra. Nästa, Liljeholmen. Min uttryckslösa blick lämnar honom och jag går mot utgången. Inte den närmast mig, utan den närmast honom. Till hans förvåning går jag mot honom. Har hon ingen skam i kroppen? Nej. Varför ska jag skämmas?Jag gav honom den lilla hämnd jag kunde ge för min väns brustna hjärta och hemska år som följde efter det. Jag undvek inte honom, jag pratade heller inte med honom. Jag behandlade honom som ett spöke. Vi delade utrymme i några sekunder medan tåget saktade in. Tåget stod still med stängda dörrar i något som faktiskt kändes som en evighet. Ingen av oss andades, men jag njöt med klappande hjärta. Sen öppnade dörrarna sig. Jag klev av och lät tåget åka vidare med sin spökpassagerare.
