Så skrev en följare på instagram och jag tycker det var så fint sagt. Det stämmer ju! Igår fångade Karl när Gustav var sådär glad från hjärtat. En dag då allt klaffat tack vare våra kollegor. Ni såg det igår men jag tycker bilden var så fin att jag publicerar den igen. Det är något med leendet som kommer från hjärtat. Något händer med ögonen då så att de ser extra glada ut. Jag tror att man ser själen i ögonen och när någon ler på riktigt så öppnas dörren och står vidöppen till själen i ögonen. Man ser vem personen är på riktigt och vad vi var gjorda av från början: kärlek. Jag kommer ihåg ett tillfälle när jag var fjorton år och tittade på en till synes sur gubbe som satt och tittade ut genom fönstret på buss 163 till Älvsjö. Jag tänkte att han var säkert nån dum person. Han stirrade ut genom fönstret och jag minns att han hade nån sorts hudsjukdom, en massa utstående leverfläckar över hela ansiktet. Och när han såg så där sur ut så tänkte jag inte så mogna tankar om honom, jag måste förlåta mig eftersom jag var fjorton. Fulgubbe tänkte jag. Men så plötsligt ler hans ögon och han skrattar till på ett sätt som får en att förstå att han inte stirrade ut genom fönstret utan han stirrade på ett gammalt kärt minne som gjorde honom glad. Det där leendet han gav ifrån sig gjorde fjortisen Elaine helt chockad över de känslor som kom i henne. Plötsligt var gubben oemotståndligt söt, go och en enda stor kärleksklump på bussen. Porten till hans själ stod vidöppen och jag såg vad vi var gjorda av från början innan saker och ting gick lite snett - kärlek. På krogen där alla snygga tjejer var upptagna med att se tuffa och oåtkomliga ut. Mina brudar och jag iklädde oss leenden och män flockades. Vill du vara snyggast på baren? Le.
