Som vi lekte Louise och jag. Var hon inte på dagis eller skolan de dagar jag var där så lekte jag ofta själv. Det kanske såg sorgligt ut för omvärlden, men jag led inte av det. Alla lider inte av tid själva, det kan vara bara bra för dig att veta. Hade man översatt tiden jag hade själv till vuxet språk så hade det hetat Mindfullness. Men strunt samma. Jag satt oftast vid nån trottoarkant och såg på när de andra barnen lekte. Jag kände mig aldrig utanför, tvärtom. Jag satt i publiken och fick se allt från första parkett. När dom skrattade så skrattade jag. Jag var med fast på lite håll. Kan du känna med andras känslor på håll så blir livet rikare när det ibland känns fattigt. Vissa måste öva på det, för andra faller det sig naturligt att känna samma pirr som kompisen som blåser ut födelsedagsljusen från prinsesstårtan, som paret som är nyförälskat, som mannen som sörjer en fru som gått bort. Det är på gott och ont att känna med andra människor, men till störst del är det gott och berikande. Du kommer närmare även om du sitter på avstånd, som jag gjorde vid den där trottoarkanten. Ibland hackade jag sten på berget vid gården utanför Bredängsskolan. Min skola. Peggy brukade vara med mig. Hon hackade sten lika passionerat som jag. Jag vet inte varför vi gjorde det mer än att vi tyckte om det. Andra barn såg aldrig konstigt på oss och vi behövde inte fler skäl än att just skälet att vi tyckte om det. Det räcker så. Jag önskar bara att jag hade kommit ihåg det som vuxen. Kom ihåg det du. Peggys föräldrar var vän med någon som hette Jehovas och det gjorde att hon inte fick träffa Jultomten eller ha en julkalender. Jag tyckte fruktansvärt synd om henne för det och brukade ge henne mina bästa hackstenar varje gång vi satt där. Tror du att vi kommer sitta här när vi är vuxna, frågade jag Peggy som funderade en stund och sen tittade upp på mig genom sin cendréfärgade lugg. Jag vet att vi kommer det, svarade hon och vi log båda stort och hackade vidare. Vi var något stort på spåren, något vuxet. Ju äldre vi blev desto mindre intressant kändes stenhackandet. Vi slutade så småningom, men lite för tidigt. Vi slutade när andra barn började titta konstigt på oss. De lekte hästhage och spelade fotboll medan vi tveksamt hackade sten. Och så är livet när man blir äldre. Folk gör egna val och blir ibland förbryllade över andras. Men mitt råd till dig vännen, det är att du håller fast i din glädje. Du vet den som räcker gott och väl för dig. Ibland kan man blanda ihop den med andras. Du kanske väljer en väg för att väldigt många förstår den och för att andra ler under tiden du går där. Men dina fötter vill egentligen åt ett annat håll. Du vet, folk kan gå ett helt liv åt fel håll bara för att de livnär sig på bekräftelsen från andra att de gör rätt. Gör dig själv en tjänst. Stanna upp och fundera på om det här verkligen är det du vill. Gör du bara andra till lags nu? Hitta din glädje och följ den. Andra behöver inte förstå den. Men ser dom att du ler och är glad så kommer de smittas av den och kanske till och med ansluta till ”stenhackandet” en stund för att det verkar vara något alldeles särskilt i det. Och du tycker säkert inte sällskap är fel för en stund. Men skulle de resa sig för att de insett att din grej inte var deras. Ta då inte illa upp. Alla måste få hitta sin grej och du behöver ingen parhäst, du har dig själv och ditt hjärtas väg. Följ den och önska folk lycka till på sina vägar. Grimasera aldrig över andras val. Är de lyckliga så är det värt att vara lycklig för.
