Igår fick jag äntligen träffa min baby. Han kom och hämtade Matheo på bryggan, sen skrotade vi runt i Nynäshamn innan de åkte iväg till Gustavs gäng. Det är skönt och sunt att vara ifrån varandra lite. Det känns som att många par smälter ihop och tappar bort sig själva i parskapet. Sånna är inte vi, inte längre i alla fall. Eftersom vi både jobbar och lever ihop så är det desto viktigare med lite tid ifrån varandra. Men vad man saknar❤️. Ni var några som undrade hur Gustav tog det att jag är på landet med två, som några av er kallar det, killkompisar. Jag ser mer mina vänner som vänner oavsett om de är killar eller tjejer. Jag har alltid haft kanske 50% killkompisar och det var perioder då jag var mobbad av tjejer som jag bara hade killkompisar. Julius, David och jag har varit vänner sedan gymnasiet. När vi hängde då så var det ingen som reagerade. Men nu när vi är vuxna och dessutom lite utav "late bloomers" så höjer många på ögonbrynen. Det ser ut som jag går omkring med två bodyguards och för betraktaren så är det nog få män som skulle känna sig bekväma med att skicka iväg sin respektive med två hunkar. Men oavsett muskelmassa, kön eller marknadsvärde på singelmarknaden så är mina killkompisar inte killar för mig - de är mina kompisar. Hur är det för er och era respektive. Har ni tjej- och killkompisar och är er partner ok med det? Jag har haft killkompisar vars tjejer inte varit bekväma med att jag var tjejkompisen till deras kille. De killkompisarna har jag tyvärr förlorat. Mina pojkvänner däremot har fattat att kompisar kommer på köpet med Elaine.
