Jag träffade upp Catten igår för en filosofisk fika. Det är så härligt att prata med personer man har känt nästan hela livet. Vi började hänga när jag var 12 år och har kilat stadigt sedan dess. Både bott i London och Spanien ihop. Nu har vi varsin son i samma ålder och vi går och grubblar på samma tankar och det är så härligt att dela dem. Ett av mina nyårsmål är ju att inte bolla allting med hela världen och tro att svaren finns där ute, utan istället hitta dem i mig själv. Men det sköna med Catten är att vi inte ger varandra svar eller råd, för vi har dem inte. Däremot lyssnar vi på varandra och det är sån himla härlig vänskap att ha. Jag: Min terapeut säger att jag nog kan vara rätt bossig. Tycker du det? Catten ler: Jag har ingen uppfattning om det. Jag: Nej, det skulle vara rätt svårt för mig att beskriva dig med, jag känner dig för bra. Catten: Ja, vi är så nära att det är svårt att se den stora bilden. Jag: Rätt härligt faktiskt. Catten: Men busig, det är du och jag med. Det var det som förde ihop oss som kids och vi har kvar det fortfarande. /Elaine, tar en sipp från sitt silverte och garvar lätt åt hennes nya meningar som börjar med "min terapuet säger". Nu har hon blivit en "sån".
