Idag mellan Riksdagen och träningen med David så hade jag en hel timme för mig själv. Jag tänkte att jag kunde handla lite grejer jag "behövde". Det blev lite tröjor, två doftljus och ett par skor från Filippa K till Gustav (riktigt snygga, men får visa dem i ett annat blogginlägg, passar inte här). Hur som så gick jag längs hela Drottninggatan, när jag kom till Åhlens såg jag en uteliggare som satt lutad mot en papperskorg. Jag gick förbi honom först, liksom tusen andra förmodligen gör varje dag. Men något gjorde ont i hjärtat när jag såg honom. Så jag stannade lite längre bort och tittade på honom, tillräckligt långt så att han inte skulle se mig. Jag såg att han frös om händerna. Folk skyndade förbi och kastade till min förvåning skräp på marken. Vågade de inte kasta där uteliggaren satt? Han reste sig upp och plockade upp skräpet efter dom, la skräpet i papperskorgen han satt lutad mot... Inga applåder, inga tack. Personerna som slängt skräpet hade för längesen hunnit bort, långt från mannen vid papperskorgen. Här satt en person som för mig är en hjälte i det dolda. - Tänk om vi alla kunde vara hjältar i det dolda tänkte jag och gick fram till honom. Jag pekar på hans händer som har sprickor av kylan: Are you cold? Han ler: Just hungry. Jag: Maybe you're cold too? Wait... Jag gick in på Åhléns, åkte upp till herrarnas avdelning på 3:e våningen och köpte ett par varma handskar. "Kan man ta ut pengar här?" frågade jag kassören i butiken. "Ja, svarade han, men vi har bara femhundralappar.". Jag, som är troende eller kalla det vidskeplig, tog det som ett tecken och, om man vill, ett test. Så jag tog ut femhundringen gick ner till mannen med papperskorgen som ryggstöd. Idag fick jag vara hans hjälte "i det dolda". Han tackade både för vantar och peng. Sen gick jag därifrån alldeles nöjd i fem minuter tills jag helt plötsligt skämdes. Varför känner du dig nöjd Elaine? Det här var första gången på flera år som du gjorde något för en uteliggare. Och här går du och mallar dig! Sen kommer du säkert blogga om det här och då är du inte längre en hjälte i det dolda, då är du en mallig "hjälte"." Så sa min inre röst till mig och jag mådde illa av min tidigare självgodhet och gick med krökt rygg resterande del av Drottninggatan. Sen kom jag hem, hade en mental brottningsmatch med mig själv. Ska jag berätta för bloggvännerna vad jag gjort eller inte? Beslutet ser ni ju redan här. Men jag gör det inte för att "malla" mig, jag gör det för att jag hoppas att vi kan vara fler hjältar i det dolda. Ungefär hon som hon som betalade min fika i Norge. Herregud, nu när jag skriver det här så går det upp för mig varför jag skriver och varför jag gjorde det jag gjorde för mannen vid papperskorgen. Det var min tur att ge, karmat klappade mig på hjärtat, pekade på mannen och sa "That's your guy!". Jag ska börja ändra mina veckomål. Jag ska börja göra saker för folk jag känner och okända personer. Tror att världen skulle vara bättre om vi alla hade det som veckomål. Men, jag ska inte skryta om det. Jag ska vara en hjälte i det dolda, för att hjälpa folk borde inte vara skryt - det borde vara självklart. Gustav tyckte först att jag skulle gå tillbaka i morgon och se om mannen har på sig handskarna då. Men istället för att kontrollera att uteliggare är "lömska" så tycker jag det är viktigare att göra gott - generellt. /Elaine, en framtida hjälte i det dolda.
