Jag minns exakt när jag kände så här förut. Det var när jag kom in i puberteten och kroppen plötsligt ändrades. Det var med skräckblandad förtjusning som jag såg det hända. Nu är det nästan samma sak, minus förtjusningen. Det är mer skräck. Men jag ska övervinna den. Året: 1994. Äntligen skulle jag få bli kvinna! Som jag hade längtat. Jag hade längtat så pass mycket att jag ljög för mina kompisar att jag hade fått mens. Bara det att jag inte visste hur lång en menscykel var. Det kändes som jag var sist på jorden att inte ha fått mens. Jag, Kaisa, Linda Gyllhem, Emma Kennerö, Lisa Malmborg, Jessica Treiberg och Helena Potamitou satt tillsammans på buss 144 till Fruängen. Mitt tjejgäng under högstadiet. Jag var den spinkiga spillevinken medan de var coola kvinnor i mina ögon. Vi var ju bara runt 13 år. Jag fejkar magont. Kaisa: Har du ont i magen? Jag viskar ynkligt: Jaaaa. Kaisa: Har du mens? Jag belåtet men fortfarande ynkligt: Ja... Kaisa: Men fan Elaine, har inte du haft mens i tre veckor nu?! Alla tjejerna reagerar och tittar misstänksamt på mig. Jag argt: Det ska väl du skita i, inte fan vet du hur mycket jag blöder!! Linda: Ja faktiskt Kaisa, man kan blöda massor. Kaisa rycker på axlarna och buss 144 rullar vidare. Fan vad förtvivlad jag var då, men vad roligt det är att tänka tillbaka till nu. Vilka fjortisdiskussioner man hade. Här har ni dem några år senare.❤
