Det var så härligt att ta ut farfar till fotografiska. Ibland undrar för vems skull jag gör det, min eller farfars? Både och antar jag, men det är verkligen ett hål i hjärtat som täpps igen varje gång jag får se farfar le. Vi åt middag på fotografiska och jag såg hur farfar kämpade med att få i sig maten själv. Jag frågade en och två gånger om han ville ha hjälp, men han ville inte vara till besvär.❤ Lilla farfar... Men efter mycket kämpande så tittade han uppgivet på mig och sa: - Ja du min vän, du får nog hjälpa mig ändå. - Det gör jag så gärna, svarade jag och log mot en ledsen farfar. Men så klappade jag honom på kinden såg honom i ögonen och sa: - Du matade mig en gång i tiden så nu är det min tur." Då gav farfar mig ett sånt där leende som täpper igen hålet i hjärtat. /Elaine, älskar sin farfar.
